det är något speciellt med att sitta i samma stol på stadsbiblioteket från klockan halv två till kvart i sex. på något sätt, utan att yttra ett ord, så blir de där två-tre krigarna som stannar kvar lika länge som du dina homies. du vet, under de där fyra timmarna så kommer och går mycket människor, men de finns få som stannar. jag var en av de få idag. jag och två andra killar som satt vid mitt bord. utan att veta något om varandra så hade vi något gemensamt, vi hade alla överlevt fler timmar än resten av de studerande som kommit och gått till bibblan. vi var the familiar faces, vi hade något internt som ingen annan vid bordet visste något om. det blir nästan lite sorligt att lämna biblioteket när man suttit så länge och haft deras ansikten på andra sidan bordet. andra kommer och går men vi är de som blir kvar, det är plötsligt något mer än bara en studie plats. man får ett leende av de där andra snubbarna när man reser sig och går, ett leende som för att säga "bra där krigarn, du klarade fyra timmar, det är okej att gå hem nu". då känns allt lättare.